Jag har haft så många olika yrkesfantasier i mitt liv... *Marica låter som 80*, vissa av dem har jag testat och avfärdat, andra har självdött och vissa är fortfarande kvar att utforska.
Såhär gjorde man inte förr... ska man hålla på såhär? Hatta fram och tillbaka, vela med hur man vill ha det? Har vi för stora krav på våra framtida yrken, att de alltid ska vara stimulerande, intressanta och engagerande?
Marcus frågade mig häromdagen (när vi hade diskussionen om Skara) vad jag helst av allt ville bli.
Hmm, svår fråga, eller hur? För ju mer jag tänker på ett specifikt yrke, desto mer inser jag att jag kommer tröttna på det i vilket fall. Det bästa svaret jag presterande var fotograf, något som överraskade honom lite eftersom jag aldrig nämnt det.
Det är bara såhär att yrken där det är kört att få jobb går bort, såvida det inte gäller dansen, då var jag länge villig att ge det en chans ändå, men annars... Nej, sådana yrken går bort av sig själva. Med lärare skulle jag sakna den praktiska delen, med ett praktiskt yrke skulle jag sakna den teoretiska... alla jobb blir helt enkelt för ensidiga.
Jag har testat
Psykologi, med tankar på psykologyrket och avskrivit det från min lista
Kontorsjobb, och insett att det skulle bli min död. Död av uttråkning.
Dansare, och tröttnat på att sträva, kämpa och misströsta. En sådan framtid vill jag bara inte ha.
Lärare, och har nu även det glidit ifrån min lista.
Det tycks vara uteslutningsmetoden jag tvingas använda för att lista ut vad jag vill göra. Jag blir liksom aldrig smartare av att fundera mig till ett beslut.
Några saker finns fortfarande outforskade, ett yrke som nästan går under kategorin "går bort på grund av arbetsmarknad" är typ arkivarie eller dylikt som jobbar på museum. Det är ännu oprövat, men njaa... det lockar inte just nu med tanke på jobb. Speciellt inte när jag i framtiden vill bo på landsbygden. Finns inte direkt någon uppsjö av museum där.
Så, det leder mig fram till dagens dilemma... har jag på riktigt avskrivit lärare från min lista? I dunno... just nu känns det verkligen så. Kanske kan jag tänka mig det i framtiden, när jag blivit äldre, men nu?
Jag väntar fortfarande svar på en massa mail från halva Sverige angående djursjukvårdarutbildningen och liknande problem, men i dagsläget lutar det starkt åt ett karriärsbyte. Lite stressad är jag för att behöva vänta så länge på svar... måste ju anmäla mig till restplatser såvida jag inte vill läsa religion B till ingen nytta i en termin. Och det, gott folk, vill jag verkligen INTE.
Skrev ju i förra inlägget att jag ville att Marcus skulle komma hem... och det gick till precis sådär, även om jag själv är superorolig inför ett eventuellt byte så tar han det lugnt. Känns hur skönt som helst. En riktig klippa är han som till och med är villig att spendera två år i Skara... något som knappt jag är, trots att det är där utbildningen är. ;o)
Imorrn åker jag hem och jag tänker totalignorera att jag har skola på måndag. Så är det. En ny helveteskurs börjar. Wee.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar