Behov?

Jag behöver semester. En dag ledigt per vecka i en månads tid? When will this end...? Delvis är det mitt eget fel, men mitt psyke och samvete måste vara med och bestämma också. Taking a bullet for the team där tillvaron faktiskt är human.

Tillägnat mina McD-kollegor!

Detta inlägg vill jag tillägna några som antagligen aldrig kommer läsa detta (men undantag från någon/några enstaka) även om jag önskar att alla kunde göra det - nämligen mina McDonaldskollegor.

När jag går till jobbet, tänker jag då: Ååh, vad roligt det ska bli att slita som ett as i nio timmar och få utskällning av gäster för att ketchupkopparna är slut i lager och de måste använda små lock istället? Eller tänker jag: Guuud, vad jag önskar att jag aldrig sagt upp mig från mitt gamla jobb för att börja här...?
Vet ni vad, svaret är i alla scenarion - nej. Vet ni varför? För att när jag kommer till jobbet, istället för att spontant titta på klockan och undra hur jag ska överleva dagen, så blir jag istället så glad att jag får träffa er alla! Ni är alla underbara, roliga människor, och jag blir nästan rörd när jag tänker på hur mycket vi ställer upp för varandra där. För om vi medarbetare inte bryr oss om, stöttar och uppmuntrar varandra, vilka ska då göra det? Tack för att det är alltid någon som bryr sig om en när man är nära gråten mitt i lunchruschen och alla verkar tro att vi som jobbar där är robotar utan känslor som man kan behandla hur som helst. Tack för att ni blir upprörda å mina vägnar när någon behandlar mig illa. Tack för allas solidaritet gentemot varandra! Det är verkligen för er och för pengarna jag jobbar...

Jag har inte jobbat här länge, men mer sammanhållning har jag aldrig upplevt tidigare! Även om, som sagt, inte många av er kommer att läsa det här så hoppas jag att ni vet att jag alltid ställer upp för er, oavsett vad det än må gälla! I got your back... =)
Låt er inte trampas på, för ni är värda så mycket bättre! Bättre kollegor och vänner kan man verkligen inte få! Hoppas innerligt, innerligt, att ni alla vet det!

Lots of lööööv//En sentimental Marica på fredagskvällen...

...igen.

Just nu är lusten att bara strunta i allt och dra iväg så totalt överväldigande att det ger mig krupp. Men jag har något som heter A N S V A R. Ansvar för jobb, ansvar för räkningar, lägenhet, katter, och som den skötsamma flickan jag är och alltid har varit, så kommer jag att ta mitt ansvar, genomföra mina plikter och försöka kväva min ångest tills jag står där, totalt bortprioriterad av mig själv. Igen. För det är det jag gör och alltid varit bra på. Varför? Tyckte liksom att jag var på väg framåt, uppåt, men någonstans på vägen stagnerade det hela och det känns som att jag är tillbaka där jag började. Igen.

Jobb vs ledighet?

Är det inte meningen att man ska ha mer roligt när man är ledig än när man är på jobbet? Mitt liv är förvirrande ibland. =/