...igen.

Just nu är lusten att bara strunta i allt och dra iväg så totalt överväldigande att det ger mig krupp. Men jag har något som heter A N S V A R. Ansvar för jobb, ansvar för räkningar, lägenhet, katter, och som den skötsamma flickan jag är och alltid har varit, så kommer jag att ta mitt ansvar, genomföra mina plikter och försöka kväva min ångest tills jag står där, totalt bortprioriterad av mig själv. Igen. För det är det jag gör och alltid varit bra på. Varför? Tyckte liksom att jag var på väg framåt, uppåt, men någonstans på vägen stagnerade det hela och det känns som att jag är tillbaka där jag började. Igen.