Snöt mig precis så det känns som ett vakum i ena bihålan... intressant. Bättre det än bihålor packade med cementsnor. Usch vad jag är äcklig, men jag känner mig inte så jättesofistikerad när jag nyss kommit hem från en donkenstängning! Var dock länge sedan jag var med om att stängningen faktiskt tog 30 minuter! We did good.
Nu ska jag boka biljetter heeem! Snart sitter jag och dricker oboy med mamma och pappa framför TVn. =)
22 feb. 2009
21 feb. 2009
Heeeeeem!
Nu blev jag glad! Ska troligtvis hem en sväng nu till veckan (måndag kväll till torsdag em)! Åååh vad skönt! Någonting att motivera sig med nu när jag jobbar hela helgen på donken. Home sweet home! Dricka god svensk mjölk, köpa lösgodis och svenska korsordstidningar!
Förhoppningsvis kommer Diana hem samtidigt också! Wee! Har haft hemlängtan ett bra tag nu och vi kanske inte kommer få så många chanser att åka hem framöver, beroende på hur det gått på mina jobbintervjuer.
Home boys home, home I'd like to be home for a while in the old country...
Förhoppningsvis kommer Diana hem samtidigt också! Wee! Har haft hemlängtan ett bra tag nu och vi kanske inte kommer få så många chanser att åka hem framöver, beroende på hur det gått på mina jobbintervjuer.
Home boys home, home I'd like to be home for a while in the old country...
19 feb. 2009
Tur att det är bytesrätt på själar...
Ibland är vissa beslut väldigt svåra att ta... då önskar man att någon bara kommer in i ens liv och bestämmer åt en. Säger åt en att det här är bäst för dig! (Tänk om någon kunde ha sagt så när jag våndades i sthlm i 2 år...) Man velar och tvekar och ångrar och funderar för att antagligen ändå inte är det rätta. Så när Marcus idag tog mig i famnen och sa - "Marica, jag tycker du ska strunta i det andra jobbet, det är inte värt det." var det inte lika svårt att göra något åt saken. Jag kanske blir ett antal tusenlappar fattigare, men jag har fått min själ i gengäld. Kanske och antagligen hade jag kunnat plåga mig igenom dessa månader med ångest och dagliga utskällningar av rabiata gäster, men jag känner mig så totalt färdig med McDondald's som någon människa kan bli. Allt kändes bara fel. Trodde verkligen att jag för sista gången hade stått på mina knän och skrubbat tacklådor med lobby care och rakat av golvet i kassalinjen. Kändes helt surrealistiskt att stå där igen. Jag är verkligen färdig med det där. Kommer det gräma mig att jag inte stannade för pengarnas skull? Antagligen. Kommer jag bli mer harmonisk och tillfreds med livet? Otvivelaktigt.
17 feb. 2009
Till vilket pris?
Till vilket pris säljer du din själ?
Min själ ligger just nu på 128 kr/timmen, eller 147 kr/timmen om det är helg. En bra lön, men till vilket pris? Vet inte om jag pallar det här...
Min själ ligger just nu på 128 kr/timmen, eller 147 kr/timmen om det är helg. En bra lön, men till vilket pris? Vet inte om jag pallar det här...
16 feb. 2009
A hard work, work
Oj... min gamla favoritaffär har tydligen blivit ännu större! Vore värt att åka till Stokholm bara för att gå på Bromma Zoomarknad!
Tänkte avsluta där, men kanske ska säga att det händer lite saker på arbetsfronten för tillfället. Kommer sluta med att jag får välja mellan cash och roligt jobb. Vi får se hur det blir. Frågan är vad man föredrar? Som Marcus säger, jag är ju ändå här på arbetsläger. Annars har jag lite hemlängtan nu... Ska på nytt jobb imorrn och det ger mig lite ångest. Alltid jobbigt att komma ny till en arbetsplats. =/
Är fortfarande sjuk och har sovit typ hela kvällen, något som väl kommer göra att jag aldrig somnar inatt. Kanske ska lösa lite korsord såhär på kvällskvisten? Sandra var så snäll och köpte med Hemmets Journal till mig när hon var till Sverige. Har haft korsordsabstinens och här finns det ju bara korsordstidningar på norska! Även om man förstår språket rätt bra nu så är stavningen desto svårare!
Tänkte avsluta där, men kanske ska säga att det händer lite saker på arbetsfronten för tillfället. Kommer sluta med att jag får välja mellan cash och roligt jobb. Vi får se hur det blir. Frågan är vad man föredrar? Som Marcus säger, jag är ju ändå här på arbetsläger. Annars har jag lite hemlängtan nu... Ska på nytt jobb imorrn och det ger mig lite ångest. Alltid jobbigt att komma ny till en arbetsplats. =/
Är fortfarande sjuk och har sovit typ hela kvällen, något som väl kommer göra att jag aldrig somnar inatt. Kanske ska lösa lite korsord såhär på kvällskvisten? Sandra var så snäll och köpte med Hemmets Journal till mig när hon var till Sverige. Har haft korsordsabstinens och här finns det ju bara korsordstidningar på norska! Även om man förstår språket rätt bra nu så är stavningen desto svårare!
11 feb. 2009
How could you?
Varför envisas jag med att läsa sådana här saker när jag vet att jag bara kommer att sitta och grina?
How Could You - Jim Willis 2001
When I was a puppy I entertained you with my antics and made you laugh. You called me your child and despite a number of chewed shoes and a couple of murdered throw pillows, I became your best friend. Whenever I was "bad," you'd shake your finger at me and ask "How could you?" - but then you'd relent and roll me over for a bellyrub.
My housetraining took a little longer than expected, because you were terribly busy, but we worked on that together. I remember those nights of nuzzling you in bed, listening to your confidences and secret dreams, and I believed that life could not be any more perfect. We went for long walks and runs in the park, car rides, stops for ice cream (I only got the cone because "ice cream is bad for dogs," you said), and I took long naps in the sun waiting for you to come home at the end of the day.
Gradually, you began spending more time at work and on your career, and more time searching for a human mate. I waited for you patiently, comforted you through heartbreaks and disappointments, never chided you about bad decisions, and romped with glee at your homecomings, and when you fell in love. She, now your wife, is not a "dog person" - still I welcomed her into our home, tried to show her affection, and obeyed her. I was happy because you were happy. Then the human babies came along and I shared your excitement. I was fascinated by their pinkness, how they smelled, and I wanted to mother them, too. Only she and you worried that I might hurt them, and I spent most of my time banished to another room, or to a dog crate. Oh, how I wanted to love them, but I became a "prisoner of love."
As they began to grow, I became their friend. They clung to my fur and pulled themselves up on wobbly legs, poked fingers in my eyes, investigated my ears and gave me kisses on my nose. I loved everything about them and their touch - because your touch was now so infrequent - and I would have defended them with my life if need be. I would sneak into their beds and listen to their worries and secret dreams. Together we waited for the sound of your car in the driveway. There had been a time, when others asked you if you had a dog, that you produced a photo of me from your wallet and told them stories about me. These past few years, you just answered "yes" and changed the subject. I had gone from being "your dog" to "just a dog," and you resented every expenditure on my behalf.
Now you have a new career opportunity in another city, and you and they will be moving to an apartment that does not allow pets. You've made the right decision for your "family," but there was a time when I was your only family. I was excited about the car ride until we arrived at the animal shelter. It smelled of dogs and cats, of fear, of hopelessness. You filled out the paperwork and said "I know you will find a good home for her." They shrugged and gave you a pained look. They understand the realities facing a middle-aged dog or cat, even one with "papers." You had to pry your son's fingers loose from my collar as he screamed "No, Daddy! Please don't let them take my dog!" And I worried for him, and what lessons you had just taught him about friendship and loyalty, about love and responsibility, and about respect for all life. You gave me a goodbye pat on the head, avoided my eyes, and politely refused to take my collar and leash with you. You had a deadline to meet and now I have one, too.
After you left, the two nice ladies said you probably knew about your upcoming move months ago and made no attempt to find me another good home. They shook their heads and asked "How could you?" They are as attentive to us here in the shelter as their busy schedules allow. They feed us, of course, but I lost my appetite days ago. At first, whenever anyone passed my pen, I rushed to the front, hoping it was you - that you had changed your mind - that this was all a bad dream...or I hoped it would at least be someone who cared, anyone who might save me. When I realized I could not compete with the frolicking for attention of happy puppies, oblivious to their own fate, I retreated to a far corner and waited.
I heard her footsteps as she came for me at the end of the day and I padded along the aisle after her to a separate room. A blissfully quiet room. She placed me on the table, rubbed my ears and told me not to worry. My heart pounded in anticipation of what was to come, but there was also a sense of relief. The prisoner of love had run out of days. As is my nature, I was more concerned about her. The burden which she bears weighs heavily on her and I know that, the same way I knew your every mood. She gently placed a tourniquet around my foreleg as a tear ran down her cheek. I licked her hand in the same way I used to comfort you so many years ago. She expertly slid the hypodermic needle into my vein. As I felt the sting and the cool liquid coursing through my body, I lay down sleepily, looked into her kind eyes and murmured "How could you?"
Perhaps because she understood my dogspeak, she said "I'm so sorry." She hugged me and hurriedly explained it was her job to make sure I went to a better place, where I wouldn't be ignored or abused or abandoned, or have to fend for myself - a place of love and light so very different from this earthly place. With my last bit of energy, I tried to convey to her with a thump of my tail that my "How could you?" was not meant for her. It was you, My Beloved Master, I was thinking of. I will think of you and wait for you forever.
May everyone in your life continue to show you so much loyalty.
How Could You - Jim Willis 2001
When I was a puppy I entertained you with my antics and made you laugh. You called me your child and despite a number of chewed shoes and a couple of murdered throw pillows, I became your best friend. Whenever I was "bad," you'd shake your finger at me and ask "How could you?" - but then you'd relent and roll me over for a bellyrub.
My housetraining took a little longer than expected, because you were terribly busy, but we worked on that together. I remember those nights of nuzzling you in bed, listening to your confidences and secret dreams, and I believed that life could not be any more perfect. We went for long walks and runs in the park, car rides, stops for ice cream (I only got the cone because "ice cream is bad for dogs," you said), and I took long naps in the sun waiting for you to come home at the end of the day.
Gradually, you began spending more time at work and on your career, and more time searching for a human mate. I waited for you patiently, comforted you through heartbreaks and disappointments, never chided you about bad decisions, and romped with glee at your homecomings, and when you fell in love. She, now your wife, is not a "dog person" - still I welcomed her into our home, tried to show her affection, and obeyed her. I was happy because you were happy. Then the human babies came along and I shared your excitement. I was fascinated by their pinkness, how they smelled, and I wanted to mother them, too. Only she and you worried that I might hurt them, and I spent most of my time banished to another room, or to a dog crate. Oh, how I wanted to love them, but I became a "prisoner of love."
As they began to grow, I became their friend. They clung to my fur and pulled themselves up on wobbly legs, poked fingers in my eyes, investigated my ears and gave me kisses on my nose. I loved everything about them and their touch - because your touch was now so infrequent - and I would have defended them with my life if need be. I would sneak into their beds and listen to their worries and secret dreams. Together we waited for the sound of your car in the driveway. There had been a time, when others asked you if you had a dog, that you produced a photo of me from your wallet and told them stories about me. These past few years, you just answered "yes" and changed the subject. I had gone from being "your dog" to "just a dog," and you resented every expenditure on my behalf.
Now you have a new career opportunity in another city, and you and they will be moving to an apartment that does not allow pets. You've made the right decision for your "family," but there was a time when I was your only family. I was excited about the car ride until we arrived at the animal shelter. It smelled of dogs and cats, of fear, of hopelessness. You filled out the paperwork and said "I know you will find a good home for her." They shrugged and gave you a pained look. They understand the realities facing a middle-aged dog or cat, even one with "papers." You had to pry your son's fingers loose from my collar as he screamed "No, Daddy! Please don't let them take my dog!" And I worried for him, and what lessons you had just taught him about friendship and loyalty, about love and responsibility, and about respect for all life. You gave me a goodbye pat on the head, avoided my eyes, and politely refused to take my collar and leash with you. You had a deadline to meet and now I have one, too.
After you left, the two nice ladies said you probably knew about your upcoming move months ago and made no attempt to find me another good home. They shook their heads and asked "How could you?" They are as attentive to us here in the shelter as their busy schedules allow. They feed us, of course, but I lost my appetite days ago. At first, whenever anyone passed my pen, I rushed to the front, hoping it was you - that you had changed your mind - that this was all a bad dream...or I hoped it would at least be someone who cared, anyone who might save me. When I realized I could not compete with the frolicking for attention of happy puppies, oblivious to their own fate, I retreated to a far corner and waited.
I heard her footsteps as she came for me at the end of the day and I padded along the aisle after her to a separate room. A blissfully quiet room. She placed me on the table, rubbed my ears and told me not to worry. My heart pounded in anticipation of what was to come, but there was also a sense of relief. The prisoner of love had run out of days. As is my nature, I was more concerned about her. The burden which she bears weighs heavily on her and I know that, the same way I knew your every mood. She gently placed a tourniquet around my foreleg as a tear ran down her cheek. I licked her hand in the same way I used to comfort you so many years ago. She expertly slid the hypodermic needle into my vein. As I felt the sting and the cool liquid coursing through my body, I lay down sleepily, looked into her kind eyes and murmured "How could you?"
Perhaps because she understood my dogspeak, she said "I'm so sorry." She hugged me and hurriedly explained it was her job to make sure I went to a better place, where I wouldn't be ignored or abused or abandoned, or have to fend for myself - a place of love and light so very different from this earthly place. With my last bit of energy, I tried to convey to her with a thump of my tail that my "How could you?" was not meant for her. It was you, My Beloved Master, I was thinking of. I will think of you and wait for you forever.
May everyone in your life continue to show you so much loyalty.
8 feb. 2009
Do ya lajk daggs?
Helgen snart över och jag har egentligen inte så mycket att skriva. Tänkte mest uppdatera så ni vet att jag lever, eller nåt. =)
Marcus var och hälsade på på djuraffären i veckan. Hade släpat dit honom med målet att han 1) skulle hjälpa mig bära hem 10 kg kattmat 2) Träffa degusar och tycka att det vore en bra idé att skaffa sådana. Jag lyckades med 1 av 2 i alla fall. Kattmaten kom hem. Angående degusarna så var de roliga, men han vill mycket hellre ha en hund (vilket jag också vill ha i och för sig men). I vilket fall som helst så blir det inga mer djur än. MEN, jag har hittat en perfekt hundras, perfekt och så underbart söt i både sätt och utseende och det bästa - Marcus tycker likadant. Planer är till för att smidas, även om det tar ett tag. =)
Vad annars? Får min första lön på tisdag. Har aldrig fått så mycket i lön förut, men tydligen är det en rätt kass lön för att vara Norge ändå, så när jag väl hittat ett till jobb blir det väl lite i sparkassan till slut. =)
Nu ska jag gå och skära upp kladdkakan jag bakat! Mmm!
Marcus var och hälsade på på djuraffären i veckan. Hade släpat dit honom med målet att han 1) skulle hjälpa mig bära hem 10 kg kattmat 2) Träffa degusar och tycka att det vore en bra idé att skaffa sådana. Jag lyckades med 1 av 2 i alla fall. Kattmaten kom hem. Angående degusarna så var de roliga, men han vill mycket hellre ha en hund (vilket jag också vill ha i och för sig men). I vilket fall som helst så blir det inga mer djur än. MEN, jag har hittat en perfekt hundras, perfekt och så underbart söt i både sätt och utseende och det bästa - Marcus tycker likadant. Planer är till för att smidas, även om det tar ett tag. =)
Vad annars? Får min första lön på tisdag. Har aldrig fått så mycket i lön förut, men tydligen är det en rätt kass lön för att vara Norge ändå, så när jag väl hittat ett till jobb blir det väl lite i sparkassan till slut. =)
Nu ska jag gå och skära upp kladdkakan jag bakat! Mmm!
4 feb. 2009
Jeg er ikke sint, jeg er bare veldi, veldi skuffet!
Vissa saker är mycket bättre i Norge än i Sverige (förutom den självklara lönen) och det är reklamfilmerna! Jag bara älskar den här ungen! - Jeg er ikke sint, jeg er bare veldi, veldi skuffet! (översättning: Jag är inte arg, jag är bara väldigt, väldigt besviken!)
Förresten så fick jag mitt skattekort igår! Kan ni förstå om jag är glad? 21 % i skatt betalar jag hur som helst, pretty nice. Meeen, behöver ju ett till jobb och då betalar jag 36 %. Komplicerat värre, men jag är bara glad för att jag fått det nu så att staten inte snor 50 % som de annars hade gjort. Nu saknas det bara ett till jobb så är det mesta fix här... Idag var jag och sökte jobb på en skobutik/café! En spännande kombination! =) Nu ska jag kila ned till Kiwi och köpa något för att muntra upp min sjuka sambo med. Men först ska jag nog lyssna på Kanye West några gånger till innan.
Förresten så fick jag mitt skattekort igår! Kan ni förstå om jag är glad? 21 % i skatt betalar jag hur som helst, pretty nice. Meeen, behöver ju ett till jobb och då betalar jag 36 %. Komplicerat värre, men jag är bara glad för att jag fått det nu så att staten inte snor 50 % som de annars hade gjort. Nu saknas det bara ett till jobb så är det mesta fix här... Idag var jag och sökte jobb på en skobutik/café! En spännande kombination! =) Nu ska jag kila ned till Kiwi och köpa något för att muntra upp min sjuka sambo med. Men först ska jag nog lyssna på Kanye West några gånger till innan.
2 feb. 2009
Hva gjør du nå? Jeg lurer på hva jeg skal svare...
Hva gjør du nå?
Jeg lurer på hva jeg skal svare
Hva gjør du nå?
Hva har jeg gjort hva har jeg lest?
Hva gjør du nå?
Nei jeg hadde mye større planer men
Hva gjør du nå? (oh oh oh)
Men men, det ble formye (pes) pes!
Bland det första jag hörde på MTV när vi flyttade hit var en norsk hiphopgrupp som heter Karpe Diem, och ju mer jag lyssnar desto mer gillar jag! =) Är ju en sucker för svensk hiphop, så varför då inte också norsk? Har hört några låtar nu men kan inte riktigt bestämma mig för vilken som jag ska lägga ut... Så här får ni två exempel. Videorna är väldigt välproducerade och sköna att se på i alla fall. Fireogtyvegods får man värsta sommarkänslorna av! =)
Vestkantsvartinga
Fireogtyvegods
Jeg lurer på hva jeg skal svare
Hva gjør du nå?
Hva har jeg gjort hva har jeg lest?
Hva gjør du nå?
Nei jeg hadde mye større planer men
Hva gjør du nå? (oh oh oh)
Men men, det ble formye (pes) pes!
Bland det första jag hörde på MTV när vi flyttade hit var en norsk hiphopgrupp som heter Karpe Diem, och ju mer jag lyssnar desto mer gillar jag! =) Är ju en sucker för svensk hiphop, så varför då inte också norsk? Har hört några låtar nu men kan inte riktigt bestämma mig för vilken som jag ska lägga ut... Så här får ni två exempel. Videorna är väldigt välproducerade och sköna att se på i alla fall. Fireogtyvegods får man värsta sommarkänslorna av! =)
Vestkantsvartinga
Fireogtyvegods
Helt jävla otroligt...
Är det inte fantastiskt? Det tar 1,5 månader för norska Skatteetaten att förstå att jag flyttat till Norge. Fick min bekräftan på detta i lördags (ja, här får man brev på lördagar också) och idag, måndag, fick jag en bekräftelse från Sverige att jag nu var avregistrerad därifrån. Skillnad på effektivitet? Neeeej, inte alls. Jag menar inte att vara negativ till mitt nya land, men vad i helvete? Det är snart två månader sedan jag var där och fyllde i papper för skattekort och jag har fortfarande inte fått något! Jag har varit där, ringt och tjatat hur många gånger som helst. Om jag inte får det imorrn så kommer jag garanterat åka ned dit (IGEN) för att läsa lusen av dem! Herregud...
Jag har en annan historia också, som handlar om det fallfärdiga huset vi bor i, men just nu orkar jag bara inte. Ska lyssna på lite bra musik och tänka på att jag snart drar härifrån. (Förresten, någon som vet om det är lika mycket öststatsbyråkrati när man flyttar från Norge?)
Jag har en annan historia också, som handlar om det fallfärdiga huset vi bor i, men just nu orkar jag bara inte. Ska lyssna på lite bra musik och tänka på att jag snart drar härifrån. (Förresten, någon som vet om det är lika mycket öststatsbyråkrati när man flyttar från Norge?)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)