Saving private Wilhelmina

Äntligen hemma i Värmland igen…
Hemresan är minst sagt strapatsrik, just som jag trodde att hemresan till Värmland inte kunde bli mer turbulent så slår Wilhelmina till igen. Inledningsvis var det dock jag själv som stod för dramatiken när min strumpa råkade flyga ut igenom fönstret. Planen var egentligen att bara ta av mig strumporna i den överhettade bilen men luftdraget från fönsterspringan som var öppen blev för stort och kidnappade så helt sonika min strumpa.
Inte länge efter måste vi göra första stoppet när Wilhelmina har bajsat i sin bur. Stopp, ut med buren, ut med Wilhelmina, upp med papper och rensa. Väl på vägen igen kommer vi relativt långt innan nästa incident inträffat. Wilhelmina kaskadkräks ut igenom burgallret. Stopp, ut med buren, ut med Wilhelmina… nähe, där var jag inte snabb nog utan Wilhelmina hann före mig och sprang rakt in i skogen invid motorvägen. Jag slängde mig efter henne och lyckades nästa få tag i henne, men icke. Eftersom min strumpa rymt sprang jag barfota in i skogen efter Wilhelmina där hon försvann allt längre bort från mig längs en torkad bäckfåra. Paniken var ett faktum… om Wilhelmina inte kom tillbaka skulle hon vara, i princip, räddningslöst förlorad. Vi hade stannat mitt ute i ingenstans utefter motorvägen. Trots ID-tatuering och allt, hur stora är oddsen? Marcus gick i en cirkel runt för att möta Wilhelmina från andra hållet men helt plötsligt är hon borta! Ångest, ångest, ångest. Tills… jag hör ett litet ynkligt mjauande precis intill mig. Där ligger hon, intryckt under en vält trädstam. Min lättnad var total! Stackars lilla Wilhelmina… rädd för alla bilar och allt okänt omkring. Resten av resan satt hon hos mig i koppel… Det var en riktig skräckupplevelse. =( Som tur var gick allting bra till slut och Wilhelmina, Idun och Wallmar mår nu bra. Kan dock tillägga att jag inte kände någon smärta alls att springa barfota genom skog och barrträd. Jag skrapade upp benet och blödde men märkte det efteråt. Snacka om att kroppen ställer in sig på det väsentliga i en krissituation.

Det är så obeskrivligt underbart att vara hemma igen…
Jag har varit ute och gått med Gizmo och ätit glass och allt känns precis som förra sommaren, något som är en mycket bra sak. Dock känns det ganska konstigt att vara ensam, ingen Marcus här. =( Nå, ska ses imorrn… han ska med till Johanna och Carolas examen.

Jag kan inte förstå att jag ska vara här en hel sommar. Får man lov att ha det så bra?Nu ska jag snart gå och sova och råda bot för min konstanta trötthet och svidande ögon. *gäääsp*