Här kommer ett blogginlägg jag skrev i fredags men glömde bort att publicera... :o)
---------------------------------------------
Gladare nu än imorse.
Sittter och lyssnar på Kent och trots att jag är uttråkad och sysslolös en fredagkväll så känns det rätt ok ändå. Malin är nu hemma i Sverige och åker hem till Björkenäs imorrn... pratade med henne på mobilen förut. :o) Wee!
Hemtentan är så gott som klar. (Första gången jag har lust att bränna böcker! Vill aldrig mer se William Padens "Religious Worlds". Ghaaaa!)
Jag har köpt piratos och hittat ett par snygga glasögon som visserligen kommer ruinera mig, men ändå. Det var sjukt skönt att kunna se ordentligt, även om jag inte har så väldigt nedsatt syn.
Snart åker vi hem över en helg också! Ska bli roligt! Mamma och pappa har installerat värmepump så förhoppningsvis kan man sova där utan att behöva ha huvtröja och termobyxor på sig, men vem vet. Kanske får ta min tillflykt till Lysvik ändå för att slippa frysa ihjäl.
Humdidum…
Ny låt, nya funderingar. FF-låten "Eyes on me".
Lyssnade dessutom på julskivan häromdagen som vi spelade in med ungdomskören. Nostalgisk.
2001, sommarjobb på Finnkulturcenter, övning inför Sohlas musikal… fan vad roligt vi hade! Erika, Sohla, Daniel och co. Skitkul verkligen!
Nå, tiderna förändras och så även människorna.
Underligt detta.
Det var en bra sommar.
Jag blir så frustrerad när jag inte har något att göra, ingen att prata med… what to do!?! Hade det inte varit för att det är mörkt och stormigt ute hade jag nog velat gå ut och gå. Börjar likna sommarens rastlöshet det här. Katterna är just nu inte så mycket till sällskap och jag har inte ro att sitta och hjärndött titta på TV.
Tänk vad sinnesförvirrad man är ibland. Som att man inte alls känner sig själv. Man vet inte vad som är rätt, fel och oacceptabelt. Jag hatar den känslan. Vill aldrig behöva känns så igen. Man tror man vet saker som egentligen inte ens existerar. Flumflum och mer kryptiska funderingar från mig, men det är sådant som kommer upp ibland.
Vad fan, nu går jag snart ut och går ändå. Hmm, kl 22, slutet av oktober i Falun… mörkt och kallt.
Ska jag?
Jag hade ett helt liv i Stockholm som jag nu inte har någon kontakt med alls. Det är som de där två åren aldrig har funnits. Marica är densamme som innan hon flyttade dit, bara med lite mer erfarenhet och insikt. Det är som ett helt annat liv, ett underligt liv som ligger begravd under en massa luddig dimma just nu. Ibland undrar man om det verkligen existerat, det där andra livet.
Jag är ledsen att jag inte var med på riktigt, men jag är glad över att jag nu hittat hem igen. Det känns konstigt att tänka på att livet fortsätter där borta, min andra existens finns där i huvudstaden.
Underligt att tänka på hur alla jag lärt känna där har en vardag, en tillvaro, som jag inte längre har någon insikt i. Ett liv jag inte längre vet någonting om. Det gör mig ledsen samtidigt som jag vet att det inte hade blivit bra på något annat sätt än såhär.
Jag hoppas bara att ni alla har det bra och vet att jag tänker på er ibland.
Själv har jag dock ingen längtan tillbaka. Inte en chans.
Så för att citera min gamla älskade mattelärare Niklas:
Är jag lycklig nu? Ja, det är jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar