Mitt hem

I sjukt tillstånd begränsas ens dagliga aktiviteter till några få, såsom korsordslösande, såpoperatittande, sovande och andra ytterst personlighetsutvecklande saker som att gnälla och tycka synd om sig själv. Denna kväll har jag dock utforskat en hel papperskasse med gamla foton med allt från mina föräldrars barnaår till min egen barndom och vidare till mina syskonbarns uppväxt.

Jag har alltid varit en hemmakär person och som liten gick jag, till min stora lycka, varken på dagis eller hos dagmamma, utan hade privilegiet att få vara hemma ända fram tills lekisstarten. Min barndom var väldigt lycklig och jag blir nästan tårögt nostalgisk bara jag tänker tillbaka på min uppväxt. I vårt hus har det alltid varit mycket liv och rörelse (kanske inte så konstigt med tanke på den stora skaran syskon/husdjur/släkt) och jag är så tacksam, så tacksam över det liv jag fått.

Många år har nu gått sedan jag som femåring sprang omkring i köket till tonerna av Sven-Ingvars medan mamma stod vid strykbrädan och sjöng med. Lång tid har förflutit sedan jag bekymmersfri gled omkring i prinsessklänningar och gula träskor utan att ha ett enda problem i hela världen. Ja, mycket har förändrats under åren som gått, men fortfarande finns det saker som visat sig beständiga – min stora kärlek till mitt hem!

Tack mamma, pappa, Jocke, Pernilla, Jessica och Diana, och Tommy, som trots sina få år kommit att prägla en hel familjs uppväxt. Jag älskar er alla så obeskrivligt mycket.
Tack.