Året var 2000...

Året var 2000, ett nytt millenium hade inletts, men utan att man märkte någon större förändring från 1900-talet. Gick första året på gymnasiet och var missnöjd med Torsby, skolan, världen... you name it, och jag var missnöjd. Man fick glädjas åt det lilla i vardagen - när man hade en inställd mattelektion, hittade en tia eller såg en riktigt snygg kille på tåget. Nu hände allt detta ytterst sällan... mattelärarna tycktes kärnfriska arbetsnarkomaner, alla höll hårt i sina slantar och den snygga killen på tåget verkade ha grymt oregelbundna vanor. Vet inte riktigt varför just den här killen var så speciell. Han verkade mest arg och, som jag, vara missnöjd med världen. Minns aldrig att jag såg honom le och han satt alltid ensam på tåget. Ungefär som jag. Ändå så orsakade han fjärilar i magen på någon han aldrig pratat med...



Året var 2006, mitt liv stod inför en stor förändring - mitt uppbrott från Stockholm - och jag mådde FINE! Efter några destruktiva år i storstaden där jag, återigen, var missnöjd med det allra mesta, var jag nu tillbaka i Värmland och älskade Torsby, skolan, världen... you name it, och jag älskade det! Den sommaren tog jag igen allt festande jag gått miste om de senaste åren. Denna kväll, sommaren 2006, var inte så annorlunda från de flesta andra lördagkvällar egentligen... det var i alla fall vad jag trodde.
- Eeh, jag vet att det här låter som en klyscha, men jag tycker att jag känner igen dig?
Kommentaren som fick mig att småskratta, inte för att det var en klyscha utan för vad jag kontrade med:
- Kanske från tåget mellan Torsby och Sunne?
Han var äldre än sist, mognare och, som jag, absolut gladare än förra gången vi sågs. Han visade sig inte vara någon Sunnebo som jag trott, utan en mer jordnära lysviking... en lysviking uppvuxen 8 km från mitt barndomshem. Hans härliga värmländska dialekt kunde inte få mig att sluta le... jag var äntligen hemma!



Året var 2008, januari, kallt och snöigt och mörkt. All anledning fanns att vara missnöjd med skolan, livet och världen. Men något var inte som vanligt, inte som det borde, men dock så underbart välkommet. Vem hade anat att hemkänslan jag återfann 2006 skulle bli bestående, oavsett geografisk boplats? Ens hem behöver nämligen inte alltid finnas i en atlas...

Marica och Marcus 1,5 år