Inte utan...

Idag vill jag uppmärksamma en alldeles speciell personlighet i min tillvaro, någon som kanske inte alltid fått den uppmärksamhet och tacksamhet denne egentligen förtjänar, men som ändå alltid finns där när man som mest behöver.

Jag minns dig tydligt redan från min tidiga barndom, men då var livet mest en lek och jag hade ännu inte lärt mig att uppskatta ditt höga värde. Jag fick inte alltid träffa dig så ofta som jag ville, en gång i veckan på sin höjd, men de stunderna vi delade var alltid fyllda av glädje. Jag och mina syskon fick slåss om din uppmärksamhet, och kanske hade jag en fördel med att vara yngst, men sedan vill jag väldigt gärna tro att vi hade ett speciellt band du och jag, vi lekte så bra ihop.
Idag är jag vuxen, och du har åter trätt in i mitt liv. I början umgicks vi ovant, visste inte riktigt hur vi skulle bete oss mot varandra, men allt eftersom tiden gick knöt vi åter de starka band vi hade i min barndom. Idag är du ovärderlig i min vardag, och kalla, ensamma dagar vet jag inte hur jag skulle klara mig utan dig. I din närhet behöver jag aldrig oroa mig, hos dig kan jag slappna av, koppla bort tankar på jobbiga tentor, tal som ska krystas fram och bakterieodlingar som ska genomföras och analyseras. Du får mig att tänka på roligare saker, på somrar och äventyr, och även om vi bara umgås i tio minuter så håller du mig varm nästan resten av dagen.
Och jag vet, vi umgås alldeles för ofta under vinterhalvåret, under sommaren har du semester och vi umgås inte mer än ytligt då, tills nästa höst och nästa vinter, då vi är som allra bästa vänner igen.

Jag minns än idag när du försvann första gången, mina föräldrar berättade det för mig, du hade försökt ha sönder golvet ned till källaren, så du var tvungen flytta. Riktigt vart vet jag inte, men jag hörde rykten långt efteråt att du bott i en kohage ett tag, bara några mil från mig.

Idag bor jag i en hyresrätt, en hyresrätt med stabilt golv som håller, och du får bo där med mig och min sambo och våra katter och antagligen lämnar vi dig innan du hinner flytta härifrån, men tro mig vi kommer då ses igen, i en annan skepnad, i en annan lägenhet, i en annan stad. För ett liv utan dig skulle vara en omöjlighet, hur omiljövänligt det än må vara. Du är en glädje att ha som inneboende, alla älskar dig och jag vill härmed tacka dig för att du hjälpt mig överleva så många vintrar. En framtid utan dig skulle aldrig kunna bli sanning – inte utan dig, min älskade vän, inte utan dig, mitt pålitliga badkar.