”Det högsta är att skåda Gud, det näst högsta är att stå på Tossebergsklätten och se ut över Världen”
- Göran Tunström
När vi flyttade till Falun och skulle hem första gången vid mârten skrev jag om hur konstigt det kändes att inte bli sådär befriande glad bara man kom innanför Värmlands gränser. Förr var jag så glad över att komma hem att ögonen tårades medan planet landade i Torsby eller medan jag stod på perrongen i Bada Bruk och väntade på pappa. Jag kan inte beskriva vilken lättnad det var. Men lika stor lättnad jag kände när jag kom, lika betungande var det att åka igen.
Även om det inte är lika stora kontraster mellan Falun och hem-hemma som mellan Stockholm och Torsby så har jag fortfarande hemlängtan då och då. Trots avsaknaden av privatliv, trots insnöade människor, trots folk med storhetsvansinne bara för att de flyttat till Karlstad, trots usel länstrafik... allt till trots kommer jag alltid vara lika glad när jag kommer hem.
För det är ju dock inte svårigheterna jag tänker på när Fryksdalen dyker upp i mitt huvud, utan det är alla möjligheterna. Förr trodde jag nog att möjligheterna fanns i större städer, inte nödvändigtvis New York kanske, men något större än Torsby i vilket fall, nu tycks det mig som att det är just på små orter som dessa finns.
I somras var jag och Marcus uppe på Tossebergsklätten, första gången för min del. Från höjden av 343 meter kan man överblicka Fryken, Stöpafors och en otroligt vacker del av Fryksdalen.
Ett Fryksdalen fyllt av framtid och möjligheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar