Sunshine

Här kommer ett inlägg jag funderat länge på... inspirerad utav Malins tributeinlägg för några veckor sedan.
Ni vet, ibland känns ju livet bara för pissigt... man är deprimerad, håglös och irriterad. Så kommer det ljusglimtar in i vardagen. Människor som för in extra mycket ljus i ens liv... visst finns det många! Mamma, pappa och resterande familjen. Ovärderliga! Jag skulle dock vilja ge en närmare beskrivning på några utav dem, berätta om lite varför de finns med på min sunshine-lista.
Det är människor som...

...Malin: Det är över 2 år sedan vi tog studenten nu, och trots att vi inte hunnit ses jätteofta tiden därefter så står hon mig fortfarande lika nära som när vi stod där med studentmössorna i händerna. Min med-misantrop som vet vad jag tänker och känner utan att jag ens behöver uttala mig. Utan att ge henne minsta förvarning kan hon ge mig ett korrekt svar på det något kryptiska uttalandet "Fuck. Fuck. Fuck. Jag är så körd" För att ta ett exempel från sommaren som gått. Sedan studenten har vi spenderat den mesta tiden i olika länder, men aldrig att jag tvekar om hur nära hon egentligen står mig. Ska bli så otroligt roligt att se henne igen när hon kommer hem från sitt senaste Dublinäventyr. :o)

...Diana: Systeryster som fått stå ut med otaliga desperata telefonsamtal under det senaste halvåret eller så och som nu får uthärda att ha mig 5 min bort. :o) Någon som verkligen kan konsten att peppa en med ett "Go for it!" och som, även om man bara öser ur sig galla över inkompetenta bovärdar, lyssnar och får en att må bättre.

...Jesper, Moa, Felix, Johanna och Carola: Nu kan ni undra vad dessa små liv kan ha gjort för att hamna på denna lista. Nå, egentligen är det ganska enkelt: Bara genom att vara de små charmiga busungar (Även om Johanna nog måste klassas som en tonårsbusunge snart) som de faktiskt är. Får ofta hemlängtan när jag tänker på mina roliga syskonbarn...

...Stig: Ja, det kanske låter lite udda, och de flesta av er vet nog inte ens vem han är, men jag ska förklara bättra om just varför han finns omnämnd här. Två fucking jävla kuk år i Stockholm... stelt, borgerligt, opersonligt och snobbigt. Det är så det känns nu i efterhand. STELT! Inte en enda vuxen person (mhm, jag vet att jag väl i princip är det själv nu men...) under min tid där fick mig att känna mig bekväm. Allting var stelt, stelt, stelt, stelt och det mesta kändes som ett korsförhör alternativt som ett ifrågasättande utav ens egna beslutsförmågor (du vet, ungdomarna idag kan ju inte fatta några vettiga beslut, speciellt inte om de är okunniga lantisar!). Jaja, jag ska inte gå in på det mer... Stig har på något sätt, i mitt huvud, fått representera min resa hem. Helt lugn var jag inte inför mitt första möte med Marcus pappa, men väl där fanns det inte något, inte något alls, som ledde tankarna in på något stelt, stapplande första möte... Allt var precis så naturligt som jag mindes att det brukade vara hemma. Inte en enda gång var det svårt att vara sig själv. Aldrig kändes något krystat eller upstyltat. Bara avslappnat, naturligt. Allting kändes "hemma". När jag tänker på sommaren 2006, så tänker jag på värmlandsuttrycket "jämt", på Fryken, festerna, promenaderna, jag tänker på den tålmodige Stig och givetvis på mötet med hans son...

...Marcus: Jag var skeptisk... men efter timmar, dagar och veckor med dig var jag helt lost. Räddningslöst. Jag visste inte att det fanns sådana som du... helt osannolikt, otippat. Ibland kan man inte göra annat än skratta när du sätter ord på saker jag själv går och tänker på och känner. När du uttalar dig om situationer jag själv länge analyserat inuti mitt huvud. Från allra första början har du tänkt precis som jag... Min chokladbollsälskande, lokalpatriotiske, omtänksamme, rappande lysviking...


Tack för att ni finns!