Låg och gosade med Wilhelmina förut och kom att tänka på när hon som kattunge hade blåsljud på hjärtat. Vad rädd jag var!
Jag hade länge gått och väntat på att Wilhelmina skulle bli bokningsbar på katthemmet och när jag till slut fick träffa henne så fick jag också veta att veterinären hade hört antydan till blåsljud på hjärtat. Jag hade redan fäst mig mycket vid henne då så den nyheten gjorde ingen skillnad i beslutet om att ta med henne hem.
Däremot tycktes andra anse att det borde det när de kom med kommentarer som "Jaha, så tyckte du synd om kattungen och bara måååste ta hand om den! Stackars, stackars katten!"
Och detta sagt utan någon som helst sympati i rösten, långt ifrån. Snarar sarkasm blandat med en rejäl dos med tvivel över min beslusförmåga.
Vad arg jag var!
Då var mamma en sann klippa! Hon var till en början tveksam till att jag skulle skaffa katt, men det tog inte lång tid innan hon också tittade på katthemskatterna på internet. :o)
När jag meddelade henne om blåsljudet tyckte hon att det inte skulle ha någon betydelse för mitt val. "Den katten måste ju också ha någonstans att bo oavsett om den är sjuk eller inte!"
Det kändes så otroligt bra att ha henne i ryggen där. Någon som bagatelliserar det som andra propagerar för ska vara ett stort aber för beslutstagandet.
Jag var länge orolig för Wilhelmina, men när vi till slut fick komma på återbesök hos veterinären för att lyssna om ljudet var kvar, så hade det växt bort! Lättnaden var total! Även Buba, min überduktiga men tyvärr före detta veterinär, bekräftade att ljudet var borta. Bad dem lyssna extra noga när Wilhelmina skulle kastreras eftersom katter med blåsljud kan vara extra känsliga att söva.
Så, det var allt jag ville säga denna gång. :o)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar