Ica blottar sig

Här kommer en blogg jag komponerade ihop häromdagen. Just nu är jag inte ens på rätt humör för att publicera det, men antar att jag gör det ändå.
Jag tror att jag börjat bli vuxen nu... vilket känns ganska bra på många sätt. Kommer nog visserligen aldrig känna mig 100%igt vuxen, men I'm on my way. Sort of.
Vissa saker har kommit naturligt i processen, vissa saker känner jag att jag tvingar fram... tvingar fram för att jag vet att det blir för svårt att hantera vardagen normalt annars.
Ibland måste även en idealist erkänna sig besegrad. Nu låter jag kanske bitter igen, men det är jag egentligen inte. Det känns bra. Mycket bra.

Livet är för övrigt också bra här Falun, något som snart kommer beskrivas, skolan fungerar, även om det är bra mycket jobb... shit ja, apmycket faktiskt.
Idun och Wilhelmina verkar trivas bra i sitt nya hem och jag är sjukt glad med tillvaron.
Igår, under seminariet (eller ja, vi satt i enskilda grupper och diskuterade) så ringde Malin! En oväntad överraskning! Weee!
Varje gång, oavsett var hon är, så blir jag alltid lika glad när Malin ska komma hem, även om inte ens jag är hemma så känns det väldigt kul! Happy, happy! There's no one like Malin... min med-misantrop! :o)

Nå, här kommer bloggen jag skrev ned:
_______________________________________________

I ren tristess började jag städa ut min gamla, och enligt några hiskeligt fula, byrå och hamnade till slut med min gamla dagbok i knät.
Ni vet hur man alltid skrev i dagboken när man var ledsen? Och sedan när man tittar tillbaka i den så verkar man ha haft ett riktigt pissigt liv? Nå, paradoxalt nog komponerade jag bara ihop ett enda dagboksinlägg under mina två år Stockholm.
And well, it ain't pretty, that's for sure.

Hade jag kunnat åka tillbaka till den Marica då, den 27 november 2005, och berätta för henne hur livet faktiskt består av mer och kan se annorlunda ut, hade hon troligtvis ställt sig otroligt skeptisk inför detta påstående och trott att hennes framtida jag hamnat på något mentalsjukhus på grund av idealiserande och sjukt verklighetsförvrängda lögner.

"Var kommer jag egentligen att finna det liv jag söker? Existerar det eller letar jag egentligen förgäves?"

"Jag kommer nog aldrig bli nöjd, aldrig bli sådär Svensson-lycklig. Den här ångesten har visst kommit för att stanna..."

Trots att det inte alls var länge sedan, trots att jag så plågsamt väl minns alla ångestfyllda dagar och nätter så kan jag idag inte förstå hur jag stod ut. Och gjorde det så länge...
(En av sommardiskussionerna jag och Diana hade behandlade om någonting händer utan orsak, en sorts ödesdiskussion. Nå, i vilket fall är jag tacksam över att jag stod ut så pass länge, annars hade jag nog inte haft det riktigt lika bra som jag har det nu... eller kanske, vem vet? Men som sagt, om det var detta mina två miserabla år skulle leda fram till är jag glad att jag uthärdade)
Jag var helt övertygad om att livet var menat att se ut som det gjorde då. Att det inte fanns någon väg ut...
Visste inte vilket beslut jag skulle fatta för att allt skulle bli rätt.
Det finns inte ord att beskriva exakt var jag kände då.. det var komplext och komplicerat, och jag hoppas innerligt att jag aldrig behöver gå igenom det igen.
Allt jag kanske hade behövt göra var att åka hem, så svårt borde det inte ha varit, men av någon anledning tyktes det mig helt oöverstigligt.

"Hur blev det såhär? Är det såhär mitt liv kommer se ut? Med en ständig längtan någon annanstans?
En längtan hem."

Jag bor förvisso inte i Fryksdalen just nu, inte ens i vackra Värmeland längre, men jag har nu insett att det inte är just där man måste vara för att känna sig hemma.


(Missförstå mig dock inte, Fryksdalen - I'll be back! Mohahahahaha...)
_________________________________________________



And that was the end of that.
Det finns mer saker jag vill säga, människor att höja till skyarna, människor jag tycker otroligt mycket om, men jag får inte riktigt ned orden...
Någon dag ska jag sätta mig ned och förklara varför jag blir lycklig bara av att tänka på er. Nu fattas mig orden, men någon dag så...