Skål på rä din stacker!

Ett begrepp jag använt tidigare, men för väldigt länge sedan, ska jag nu ta upp igen här på bloggen. Nämligen Lina-uttrycket ”levastund”.
Stunder då man känner sig nästintill euforisk, när man känner att man verkligen lever.
Stunder man redan på förhand vet kommer bli minnen man gärna tänker tillbaka på. Enkla små saker man hänger upp dessa på…
”Skål på rä din stacker!” Den självklara symbolen för en av sommarens levastunder :o)
Varför träffade jag inga roliga värmländare i Stockholm för, när de uppenbarligen finns där?
Vilken underbar sommar det varit på många olika sätt…
Jag kan inte förstå att för bara ett halvår sedan så satt jag i min lägenhet, dyster till sinnes och trodde att mitt liv var förutbestämd till en tillvaro i mörk ångest. Jag kände inte att jag hade någon kontroll över mitt eget liv och var alltför obeslutsam för att ta tillbaka den.
Nu känns allt så bra att jag bara väntar på en stor, ovälkommen otrevlighet. Det kan väl inte kännas såhär bra utan att man blir straffad för det? När dyker egentligen den stora ångestskuggan upp? Yeah, yeah, den kommer väl på posten när (/om) jag åker iväg ensam till Stockholm, eller när jag väl måste flytta. (Gulp… åh, förträng, förträng)

Johanna och Carola har varit här idag, de små terroristerna… har inte varit en lugn stund sedan dess, men vad gör väl det? Kommer bli tomt imorrn när både Diana och brorsdöttrarna åker hem. (Aaaah! Lappsjuka och ångest!)
På agendan om brorsdöttrarna får bestämma:
- Slå på varandra med pinnar (”Vill du va med Marica? Vi slår på varann med den här!”)
- Ha amatörfilosofiska konversationer (”Man måste följa sitt hjärta!”, ”Man går sju år på samma skola eftersom det är sju veckodagar”)
- Väga sina egna huvuden (”Kom nu Diana! Vi måste väga mitt huvud!”)
- Uttala sig i ämnen de inte vet något om (Jeez!)