Vår musikaliske vän Lennart

Slutty! Ha ha ha… ett av svaren jag fått när jag behövt klädråd. :o) Ehum, hur som helst, det är inte det jag ska skriva om nu.

Jag och Malin var iväg och paddlade i onsdags. Lina var sjuk och kunde inte följa med… Malin kom hem till mig samman med Lennart, men det visade sig att Lennart krävde en hel massa batterier så därför åkte vi en sväng till Könsum Lysvik för att inhandla dylika förnödenheter. Now I know what you’re thinking, men ni förstår nog snart vem han kan vara... :o)
Nå, vi kom slutligen iväg på vår paddeltur… vädret var jättefint och vi kom fram till ön helt oskadda. He he… meen, det är bra mycket längre till Lysvik än vad man tror. Det var nämligen där vi stötte på första ön. (Ni vet den där stora man ser ifrån Tossebergsklätten? Vi döpte den till Örjan, men har hört att den i folkmun bär det originella namnet ”Storöa” ;o)) Vi fick upp vårt lånade 70-talstält. (Hade fram tills dagen innan avfärd inget tält what so ever och tältet var trots sin respektingivande ålder mycket funktionalbelt).
Vi grillade korv, åt godis och chokladbollar och Lennart bjöd på musikalisk underhållning i form av Wyclef, Kanye West, 50 Cent och Fountains of Wayne.
Ön visade sig vara mycket större än vi först väntat och bebodd utav ett större antal fåglar, lyckligtvis höll de sig borta från vår lilla boplats. (Men de ska nog vara glada över att vi inte hade någon hyresvärd att vända oss till med klagomål för nattliga oväsen… ehum, jag och Malin kanske också ska vara tacksamma)
What else? Vi badade (andra gången för i år för min del!), gjorde småkritiska utvärderingar ;o) och dansade på klipporna. Eller ja, det senare kanske var mest jag, men ändå. Nu har jag shakat my ass i mitten av Fryken, mitt i natten. En ny och intressant erfarenhet. Ha ha…

Morgonen efter var vi ganska tacksamma över att det inte blev sova under bar himmel… regn, regn, regn. Det var inte helt lätt att ta sig i med kanoten igen på de hala stenarna, men men, i kom vi. :o)
Efter sisådär 5 minuters paddlande kom vi underfund med att musikabstinensen skulle bli alltför överhängande så Malin satte helt sonika på Lennart (haha) som satt i säkerhet inuti en plastpåse (hahaha). Minuten efter börjar det spöregna.
Det var en bisarr upplevelse att paddla mitt ute på Fryken i hällregn till tonerna av The Game.

Vädret klarnade upp och vi kom hem helskinnade… med, för min del, värkande axlar och muskler. Obeskrivligt skönt att ställa sig i duschen när man kom hem… :o)
Bengt ligger nu ute i trädgården och väntar på sina rättmätiga ägare (ja, vi döpte kanoten också ;o)) och jag själv ska nu gå och vara lite social med min kusin som sitter inne i köket.

Det ska nu bli tradition att åka och besöka Örjan varje sommar! Låter bra i mina öron även om det emellanåt kändes som 984 mil mellan Bada och Lysvik, så hade, åtrminstone jag, väldigt roligt under min och Malins minisemester.

Ok då, ska väl vara övertydlig för er som inte förstått det än… Lennart är ingen kidnappad musiker som vi tvingar att spela för oss, han är heller inget lik som går på batterier och förvaras i en plastpåse, utan han är helt enkelt Malins lilla blåa CD-spelare. Så, ni kan avsluta telefonsamtalet till polisen nu och säga att allt var ett missförstånd. Både Lennart, Bengt och Örjan mår finfint! (Alf däremot… ja, det är en annan historia! ;o))


Hädaa!