Självrannsakan? Aldrig hört om.

En annan skum sak är att man får en burk tigerbalsam om man köper en kostym från Dressmann. Varför tigerbalsam? I don't get it...


"I’m about to kill it, I can feel it building up
Blow this building up, I’ve been sealed enough"


Här kommer lite jag skrev igår kväll:
"Åh, och runt den där sjön kan jag ta promenader!" sa jag när jag flyttade till Råcksta och först fick syn på Råcksta Träsk, men jag åtföljde meningen med ett "eller nej förresten, där vågar jag aldrig gå själv".
För någon vecka sedan tog jag i alla fall min första promenad runt sjön, och det visade sig vara något helt (nästan iaf) annat än det skumma våldtäktsområde jag först trott. Det fanns ICKE-asfalterade gångvägar, parkbänkar (förvisso nedklottrade till oigenkännlighet) och lyktstolpar! Jag befann mig tydligen i ett naturreservat. Tog mig bara 1 år och 4 månader att upptäcka, men there's more to come...

Ikväll tog jag en till promenad runt sjön men bestämde mig för att lämna gångvägen och testa ett sidospår. Något som gjorde mig helt oförstående inför det faktum att jag fortfarande befann mig i Råcksta! Ja, tekniskt sett så gjorde jag ju inte det längre, utan jag var vid Kvarnviken, Bromma. Shit, jag gick på en grusväg och det luktade skog!
Jag gick ytterligare en bit och fick se vatten och massa båtar! Varför har ingen talat om för mig att Stocholm ligger vid Mälaren!!? Längs med vattnet gick en stig jag följde en bit men blev sedan stående för att titta ut över vattnet. Här var jag, 20 minuters gångväg hemifrån, men befann mig mentalt sett många mil från tunnelbana och motoväg. Det enda som fortfarande påminde mig om min egentliga geografiska lokalisering var överfallslarmet i fickan och att trädet några meter bort blivit beprytt med ett sprayat "Toxic".
Solen var fortfarande uppe, det var varmt så man behövde ingen jacka, knappt ett moln på himlen. Tittar ned i vattnet och tänker tillbaka på de första utomhusdyken förra året, men visste ni att igår var Mälaren inte alls grönbrun som vanligt utan snarare skimrande i turkost.

"Stockholm är ju så fiiiiiint!" "Åh, Stockholm är så vackert!" har man hela tiden försökt pränta i mig men jag har stått till stor del oförstående inför detta. Till just då. Då var jag villig att ge dem rätt. Men samtidigt som jag själv gnällt över Stockholm så kan jag inte föredra människor som bara ser det negativa "Bläää, Stockholm är så hemskt, man ska bo på landet!" Jag skäms när jag inser att jag själv varit sådan i perioder. Långa perioder. Det är inte så att jag gjort en totalomvändning, no, no, men allt är inte svart eller vitt.

Jag blev riktigt irriterad när jag var hemma sist och en gammal lärare rynkade på näsan och himlade med ögonen när jag presenterade min nuvarande bostadsort. För det var nog knappast yrkesvalet han såg ned på. Jag känner flera sådana, vuxna i ens nära krets som ständigt ska ifrågasätta ens beslutsförmåga. Ni irriterar mig otroligt.

Kanske har jag varit alltför låst i min ovilja att bo här, hamnat i en negativ spiral eftersom jag kände mig tvingad att bo här. Det är inte lätt att tycka om något när man måste. Nu måste jag inte...
Jag har haft svårt att hitta mig själv i Stockholms tunnelbana och bland alla stressade människor här. I viss (i perioder ganska stor) mån känner jag heller inte att jag varit mig själv.
Men där, just då, kändes det som jag hittat tillbaka, om än bara för en liten stund.

Synd är bara att jag inte känner att det betyder något längre, inte där, inte nu.