Så var en långhelg hos systeryster i Falun förbi... alltför snabbt. Jag och katterna åkte i torsdags och de har haft en hel helg på sig att trasha lägenheten...vilket de också halvt om halvt gjorde. :o)
Vi har varit till Kupolen i Borlänge och shoppat, tittat på film, gått på promenad med katterna och druckit glögg och julpysslat.
Me like Falun... tjejen i kassan på Hemköp meddelade glatt att visst får katterna följa med in och handla. Cigarrälskande cyklisten som stannade till för att få berätta att han också haft en katt i band en gång. Söta busschauffören som på ½ sekund förvandlades från en neutral smågruffig förare till en überglad kattälskare som bara måste få hälsa på mina missar. :o) Falun tycker om katter är min slutsats efter helgen. Den tanken slog mig extra starkt då jag kommen till centralen fastnade med katterna i spärrarna, med mig på ena sidan och katterna på andra (de var fastspända på en liten kärra). Det var svårt att räkna hur många som passerade utan att bry sig... okej, jag kanske överreagerar, men efter en så bra helg kändes det hårt att kommma tillbaka till betongen och alla människor. (Hur som helst, till slut så kom en kille och försökte hjälpa tack och lov... det löste sig, även om jag var omåttligt irriterad när jag till slut kom igenom)
Stod upp hela vägen till Råcksta och bankade bildligt talat huvudet mot väggen funderandes över "what the hell am I doing here?"
Som sagt, jag kanske överdriver, och de som inte vill höra mig gnälla behöver inte läsa, men någonstans måste jag få ventilera mina funderingar.
Några saker kan jag "lasta" Stockholm för, men långt ifrån alla... vardagen kommer att komma ikapp mig oavsett vart jag bor. Det är något man faktiskt inte kan fly ifrån, hur gärna man än skulle vilja.
Vad jag kan konstatera är att Stockholm är för stort för mig, för mycket stress och för många människor för en misantrop som jag. Jag kommer aldrig bli en äkta stadsbo.
När vi var till Kupolen uttryckte jag min lättnad över hur lite människor det var ute, trots skollov och allt, men när vi åt lunch kom jag fram till att det nog inte var så mycket färre människor där, skillnaden var snarare tempot... att de gick lugnare, "betedde" sig lugnare...
På andra sidan vägen hos Diana låg en sjö dit vi gick med katterna... änderna i sjön var enbart läskiga, men skogen var intressant tyckte i alla fall Wilhelmina, och Idun fick också lite fart till slut. Fint att ha någonstans att gå med katterna... även om jag bor ute i förorten så vet jag inte något ställe jag skulle vilja ta dem till, vilket är tråkigt. "Parken" utanför huset är inte direkt inbjudande...
Trots att jag alltid känner såhär varje gång jag varit hem till Torsby eller som nu, till Falun, så trivs jag mellan varven bra i Råcksta... kunde ha varit bättre, men det kunde ha varit så mycket värre.
Och Stockholm har också i esse i rockärmen som varken Värmland eller Dalarna har, och honom är det svårt att vara utan... :o)
Väl mött
//Marica, som funderar vidare över livet och framtiden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar