Så går en helg från vårt liv och kommer aldrig åter. Men andra ord, det är måndag... igen.
Även om jag konstigt nog haft en väldigt trevlig helg så började denna vecka inge vidare.
Upptäckte imorse att jag glömt köpa nytt månadskort (förra gick ut igår), men när jag kommer till det enda stället i Råcksta där man kan köpa SL-kort så tar de bara kontanter. Jay! Men en stress-promenad till Vällingby är ju alltid trevligt en måndagmorgon.
Nå, väl vid centralen missade jag tunnelbanan mot Ropsten med 1 minut och fick stå och vänta 10 minuter på nästa. (Var då redan bra försenad till jobbet)
Som bekant så är det alltid mest folk i första och sista vagnen så jag ställer mig på mitten utav perrongen, men likt förbannnat är det så trångt att man inte har utrymme att andas normalt ens. Vem behöver hålla i sig? Fanns inget utrymme what so ever att ramla på, inte ens om man ville ramla rakt ned.
Sen vill man att folk ska lämna bilen hemma, man inför biltullar och SL gör reklam... men detta idag... hur kan SL ens tro att de ska kunna forsla ännu fler människor till och från jobbet när det ser ut såhär INNAN tullarna införts?
Tiominuterstrafik på Ropsten-Norsborg linjen varje dag under rusningen i ett halvår, sedan trängs man ihop på de få tågen som kommer, om man ens får en plats! Ja, jag säger då det... SL - vilket skämt.
Herregud vilken valuta man får för de där 600 kronorna man spenderar varje månad på ett 30-dagarskort.
Nog om det. Igår såg jag Dokument Utifrån: "Lisettes aktiva liv och död" om dödshjälp. Jag har funderat över det där och måste nog påstå att det är en ganska svår fråga.
Tidvis har jag varit positiv till det hela, men dokumentären igår gav mig lite perspektiv på saker och ting.
Ok, man ligger döende i svåra plågor på sjukhus, man är egentligen mer död än levande och allt man vill är att få gå vidare. Visst tycker jag nog att den hjälpen ska man få som patient. But still... då kommer man till problemet, hur vet man att patienten verkligen VET vad han/hon vill? Nå, det var inte just denna fråga som bekymrade mig igår.
I dokumentären fick man följa en fransk 79-årig kvinna som inte ville bli 80.
Hon var helt frisk och inte deprimerad på något vis. Hon var bara uttråkad utav livet. Kände att det var dags att gå vidare...
Hon ville inte göra det på något drastiskt och våldsamt sätt men det enda hon fruktade var att misslyckas. Så hon sökte sig till en grupp som hade liknande funderingar och fick på så sätt träffa läkaren Philip Nitschke som ger råd i hur man går tillväga och vilka problem som kan uppstå. Det kändes ytterst makabert när man såg dem sitta samlade där som på ett normalt sammanträde medan de pratade om hur man lättast tar död på sig själv.
En man var där istället för sin mamma som var allvarligt sjuk och ville ha denna hjälp. Hur känns det? "Min son, kan du gå på det där mötet istället för mig och ta reda på hur jag lättast tar livet av mig?"
En del utav människorna var sjuka i cancer eller annan sjukdom, och dem kan jag till viss del förstå...
Men resten...
En kvinna fick det verkligen att gå kalla kårar nedför ryggraden på en. Hon var fast besluten om att genomföra självmordet trots att hon inte var sjuk, inte deprimerad samt hade man och barn. Kommentaren "Jag har en make hemma som är helt emot detta, men det har inte han något med att göra..." fick mig nästan att må illa.
Jag kan inte komma ifrån känslan utav att detta är fruktansvärt otacksamt. Hur många i världen finns det inte som älskar livet, som inte vill något hellre än uppleva och utforska livet ytterligare, men som tvingas till sängen och dödsbädden utav en hemsk sjukdom alltför tidigt?
Är det inte hädiskt och rent egoistiskt? "...det har inte han något med att göra".
Jag blir riktigt upprörd när jag sitter här och tänker på hur människor så otacksamt slänger bort sina liv på grund av tristess! "Jag har ingen lust att gå upp på morgonen, för livet är så tråkigt..."
Lisette, som dokumentären handlade om, hävdade prompt att hon inte var deprimerad och skulle bli arg om någon påstod något liknande. Men allvarligt talat, är man så uttråkad utav livet att man väljer att avsluta det 10-20 år för tidigt... och när man säger att det enda man är rädd för är att man ska misslyckas med att ta livet av sig... Ja, då har jag svårt att tro att allt står rätt till. Kanske har jag fel och borde inte uttala mig, men jag har extremt svårt att tro att man tar livet av sig utan anledning.
Huvva... nå, nog om dessa otrevliga ämnena.
Jag har haft en bra helg! Vet inte riktigt varför... Har storstädat lägenheten och sorterat böcker och rensat i bokhyllan, diskat, tvättat. Gick upp halv sju igår morse eftersom jag hade tvättid vid sju och fortsatte sedan städa, dammsuga och skura. Sedan bakade jag scones och vi hade en väldigt mysig söndagsfrukost jag och katterna. ;o)
När allt var klart spenderade jag resten utav söndagen med att läsa. Såg på Parlamentet också.. Johan Glans är så rolig. :oD
Nip/Tuck gick också igår... det är bra, men det har blivit lite väl tragiskt på sistone.
På torsdag åker jag till Falun, vilket ska bli väldigt roligt! Var ju ett tag sedan jag var där, om man inte räknar natten jag sov där efter föreställningarna i Dalhalla. (Bild från föreställning i början utav inlägget :o))
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar