Misantrop forever

För några (läs: många) år sedan satt jag samman med någon killkompis och läste Glöd. I den fanns en insändare (ni vet, en sån där äckligt filantropisk en), som behandlade ämnet "Alla människor är så vackra".
Misantrop som jag var redan då, uttalade jag min förundran högt inför min kompis, och han sa "Ja, har du aldrig känt så? Att alla människor är fina och vackra?"
Eeeh, nej. Ska man göra det? Och ju mer tid som går desto mer osannolikt känns det att jag någonsin kommer tänka så.
Människor, som jag själv inte väljer att umgås med är förbannat irriterande och ja... långt ifrån vackra på något sätt. Jag kanske är bitter, eller så har misantropin bara rotat sig mer grundligt.
Eller, så är det för att jag här i Stockholm har fler människor att irritera mig på.
Don't get me wrong, börjar vänja mig vid att bo här and it's not that bad... men ibland tror jag att utan min MD skulle jag aldrig klara av att åka tunnelbana.

Ho ho ho, ni som bara vill läsa käcka och överoptimistiska inlägg borde ha slutat läsa för länge sedan, för det kommer mer.
Tuggummi... tuggummi och irriterande människor kan aldrig sluta bra. Kanske är jag petig av mig men jag tycker faktiskt inte att det är någon skillnad mellan att slafsa när man äter man och att slafsa när man tuggar tuggummi. Dåligt bordsskick är något jag kan bli helt galen på... skulle aldrig i mitt liv stå ut med en pojkvän som inte hade nåt bordsskick.
Hur som helst, irriterande människor på tunnelbanan som slafsar tuggummi. Är den gruppen överrepresenterad på gröna linjen eller är det bara jag som haft otur, för de tycks förfölja mig!?
Redan på gymnasiet började jag bli dålig på att dölja min åsikter även om jag inte sa nåt, mitt häpna stirrande sa nog allt.
Jag tyckte nog att jag var ganska tolerant förut, men jag hade nog helt enkelt inte fått tillräckligt många prövningar i ämnet.

Jag är lite trött på folk just nu, måste få vila och sova lite... men eftersom jag i princip inte haft någon semester från alltihop i sommar så kommer nog inte prognosen för hösten/vintern se ljus ut. Om jag bara kunde, för en eller två veckor, få välja vilka jag ska träffa och vad jag ska göra, skulle jag inte klaga mer i höst utan direkt gå in på internet och köpa en ljusterapilampa, för så som det är nu, skulle den stackars lampan få ett alltför svårt uppdrag att lösa.

När jag var barn tyckte jag om hösten och vintern. Tyckte det var mysigt med blåst och regn och få ha varma tröjor på sig utan att svettas ihjäl. Vet inte när det vände, men en gissning är tonåren någon gång... högstadiet där. Att det ska behöva vara så... Helt fucked up.
Jag vill ha en ljusterapilampa nu! (helst innan jag går under)


(förresten, jag har lite material för ett kortare mer optimistiskt inlägg också, men det får vänta lite efter det här... ;o))