Jag vet inte om jag ska känna uppgivenhet eller beundran.
Jag minns ett mail jag skrev till Daniel för några år sedan där jag nämnde att jag hoppades aldrig bli lika oengagerade i dagens jämställdhetsfrågor och dylikt som många vuxna. Jag förstod inte hur de bara kunde ställa sig likgiltiga inför all objektifiering utav kvinnor och män, men speciellt då det förstnämnda.
Idag tycks alla förvänta sig att jag ska ha en åsikt om det, och de ställer frågor som de förväntar sig ska vara provocerande. Men jag orkar bara inte bry mig... vi kommer aldrig finna en balans där alla är nöjda. Företagen, konsumenterna, kvinnorna och männen.
Vi kommer också i fortsättningen få se lindexaffischeroch cafétidningsreklam ute på stan och i tunnelbanan. Och jag förstår inte hur människor orkar bry sig längre...
Hur man orkar irritera sig så mycket att man skriver arga insändare till metro och skickar in formella anmälningar.
Innerst inne inser jag att jag fortfarande bryr mig, men att jag bara inte orkar engagera mig och bli upprörd. Det är ganska slitsamt om man idag ska bli upprörd för varenda avklädd musikvideo man ser, eller för varenda "kom-och-ta-mig-jag-är-så-kåt-reklam".
Jag kan tycka att det går till överdrift från båda sidor... ganska rejäl överdrift från båda sidor.
I ena hörnan har vi Paris Hilton som gör reklam för hamburgare medan hon tvättar en bil i en något ekivok baddräkt(?). I andra hörnan finns de som säger sig inte kunna åka tunnelbana på grund utav att nån affisch med en naken tjej finns där.
Kanske är det såhär att bli vuxen, man slutar bry sig så mycket. Eller kanske är det bara så att jag resignerat och insett att det är ingen idé att försöka ändra på nåt, då det ändå inte kommer vara genomförbart.
Det är förvisso skönt att inte orka bry sig, men mitt liv var så mycket mer spännande förut... om det beror på mitt bristande engagemang inom dessa frågor eller inte, lämnar vi osagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar